En Nova Scotia Duck Tolling Retriever (kallas Tollare), som hette Flying Tollers Lizette.
Vi köpte henne när hon var sex månader gammal. Hon hade blivit kvar hos uppfödaren eftersom hon var felfärgad, något som dock rättade till sig när hon blev äldre.
När hon var ett år ögonlyste vi henne för
första gången, och fick veta att hon var blind på
ena ögat. Näthinnan hade lossat helt, antagligen en
fosterskada enligt veterinären. Det var inte det enda
ögonfelet hon hade, utan med tiden blev hon blind även
på det andra ögat.
När vi var hemma märkte man det inte om man inte visste
om det. Hon visste exakt var allting fanns. Och blinda hundar
känner också med hjälp av vinddragen om det
står något i vägen för dem.
Hon fostrade våra katter, och när vi skaffade Bianca så var det Lizette som skötte det mesta av fostrandet där också.
När hon var fem och ett halvt år började hon att lida av sitt handikapp, och av Bianca som gjorde allt för att klättra förbi henne på rangskalan. Så därför fick hon somna in den femte februari 1996.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne,
och jag kommer aldrig att få en lika mysig kompis igen.
Men den dag mina barn blivit tillräckligt stora för att
klara sig lite mer utan sin mamma, kommer jag att skaffa mig en
tollare igen. De är väldigt livliga, både normalt
och som blinda! Så det krävs tid och tålamod att ha
en tollarvalp igen. Men en dag så...